Commission Recommendation (EU) 2025/1710 · Svenska
Detta är en inofficiell återgivning av texten. Den officiella versionen finns på EUR-Lex.
Grundmodul: Vägledning
1.
Vägledningen i avsnitten nedan syftar till att underlätta tillämpningen av kraven på hållbarhetsrapportering i punkterna 21–43 i bilaga I till kommissionens rekommendation om en frivillig standard för hållbarhetsrapportering för små och medelstora företag.
Vägledningen är avsedd att ingå i ett ekosystem som även kan omfatta utveckling av ytterligare stödvägledningar från Efrag, ytterligare digitala verktyg och stöd till genomförandet (utbildningsaktiviteter, berörda parters deltagande) som syftar till att underlätta förståelsen av vissa tekniska inslag i vägledningen.
Vid rapportering av företagets juridiska form enligt nationell lagstiftning enligt punkt 24 e i kan företaget välja mellan följande företagsstrukturer:
Vid rapportering om företagets Nace-koder enligt punkt 24 e ii är Nace-koder (Nomenclature statistique des Activités économiques dans la Communauté Européenne) näringsgrensindelningar som används i Europeiska unionen. De utgör en standardiserad ram för indelning av näringsgrenar i sektorer som möjliggör jämförbarhet och en gemensam förståelse mellan de olika EU-länderna.
Nace-koden består av ett antal siffror som varierar mellan 2 och 5 beroende på den specificitetsnivå med vilken näringsgrenen identifieras. Förteckningen över Nace-koder finns i följande dokument: förordning (EU) 2023/137.
Kodnivå
Identifierare
Beskrivning
1
Avdelning
Avdelningarna identifieras med en bokstavsbeteckning, och de definierar 21 allmänna ekonomiska områden såsom jordbruk, tillverkningsindustri eller handel.
2
Huvudgrupp
Huvudgruppen identifieras med en tvåsiffrig kod och identifierar en särskild sektor inom det allmänna ekonomiska området. Det finns sammanlagt 88 huvudgrupper.
3
Grupp
Gruppen identifieras med en tresiffrig kod (även med hänsyn till huvudgruppens två siffror) och definierar ett specifikt område inom sektorn. Det finns cirka 270 grupper.
4
Undergrupp
Undergruppen identifieras med en fyrsiffrig kod (med beaktande av huvudgruppens och gruppens siffror) och definierar en särskild verksamhet inom gruppen. Det finns omkring 450 undergrupper.
Vid rapportering av antalet anställda enligt punkt 24 e v är heltidsekvivalenten antalet heltidstjänster i ett företag. Den kan beräknas genom att dividera en anställds schemalagda arbetstid (det faktiska antalet timmar som arbetats under en vecka) med det antal timmar som arbetsgivaren definierar som heltid (det totala antalet timmar som heltidsanställda arbetar per vecka). En anställd som till exempel arbetar 25 timmar per vecka för ett företag där heltidsveckan är 40 timmar motsvarar en heltidsekvivalent på 0,625 (dvs. 25/40 timmar).
Antal anställda är det totala antalet anställda i företaget som rapporteras antingen i slutet av rapporteringsperioden eller som ett genomsnitt under rapporteringsperioden.
Vid rapportering om det land där den primära verksamheten bedrivs och där betydande tillgångar finns enligt punkterna 24 e vi och vii ska företaget lämna dessa upplysningar för var och en av sina platser med hjälp av nedanstående tabell:
Ett företags geolokalisering förväntas vara en värdefull datapunkt för de berörda parterna när det gäller att bedöma risker och möjligheter kopplade till små och medelstora företag, särskilt i fråga om hållbarhetsfrågorna anpassning till klimatförändringar, vatten, ekosystem och biologisk mångfald.
Geolokaliseringen ska anges i form av geografiska punkter för enskilda enheter eller polygoner som fastställer gränserna för en större, mindre enhetsliknande plats, såsom en gård, gruva eller anläggning. Företaget kan även tillhandahålla ett kluster av punkter för att underlätta identifieringen av det berörda området. De geografiska punkterna ska anges som koordinater med fem decimalers noggrannhet (t.ex. 0° 00′ 0,036″).
Vid rapportering av geolokalisering för platser som ägs, arrenderas eller förvaltas ska företaget inkludera koordinaterna för dessa platser i tabellen som visas i punkt 73. Företaget kan använda verktyg för webbkartläggning för att identifiera koordinaterna för de platser som det äger, arrenderar eller förvaltar. Företaget får också använda lämpliga programvaruverktyg eller plattformar för att fastställa gränsen eller ytan för större platser.
När det gäller punkt 25 kan hållbarhetsrelaterad certifiering omfatta registrerade miljömärken från ett EU-system eller ett nationellt eller internationellt märkningssystem som motsvarar ett litet eller medelstort företags huvudverksamhet. EU:s miljömärke omfattar till exempel specifika produkter såsom textilier och skodon, beläggningar (t.ex. golvbeläggningar av trä), produkter för hushållsrengöring och personvård, elektronisk utrustning eller möbler. Företaget kan ta del av EU-miljömärkets produktgrupper och produktkatalog för ytterligare information.
den finansiella investeringen i kapitalet eller tillgångarna hos aktörer inom den sociala ekonomin, enligt rådets rekommendation av den 29 september 2023 (exklusive donationer och bidrag) och
eventuella begränsningar för utdelning av vinst kopplade till den ömsesidiga karaktären eller till karaktären hos verksamheter som består av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.
Vägledning för den egna arbetskraften, arbetstagare i värdekedjan, berörda samhällen, konsumenter och slutanvändare
16.
För att förstå de hållbarhetsfrågor som rör sociala och mänskliga rättigheter, se Tillägg B för en förteckning över möjliga hållbarhetsfrågor. Denna förteckning kan hjälpa till att fastställa om policyer, praxis eller framtida initiativ syftar till att hantera negativa effekter på mänskliga rättigheter på ett heltäckande sätt eller om de är begränsade till vissa grupper av berörda parter (till exempel arbetstagare i värdekedjan i tidigare led). Som en del av denna rapportering kan företagen också upplysa om huruvida de har ett förfarande för att hantera människorättsrelaterade klagomål.
Effekter på klimatet: energianvändning och växthusgasutsläpp
17.
Enligt punkterna 29 och 30 rapporterar företaget om sina klimatrelaterade effekter och tillhandahåller information om sin energianvändning och sina växthusgasutsläpp. Denna vägledning för upplysning B3 utgör inte en ytterligare datapunkt till de upplysningar som beskrivs i punkterna 29 (om energiförbrukning) och 30 (om växthusgasutsläpp), utan återinför ett övergripande mål och ger sammanhang för den grundläggande upplysningen B3.
Klimatrelaterade effekter drivs i hög grad av energiförbrukningen. Det är därför relevant att offentliggöra både kvantitet och typ – t.ex. fossila bränslen som kol, olja och gas jämfört med förnybara energikällor – och blandningen av den energi som förbrukas. Exempel på energiupplysningar är total energiförbrukning uppdelad på fossila bränslen och el. Andra uppdelningar kan rapporteras, t.ex. förbrukning av inköpt el eller egenproducerad el från förnybara energikällor. Ett exempel på den information som begärs i punkt 29 följer.
Om företaget köper fossila bränslen (t.ex. naturgas, olja) eller förnybara bränslen (t.ex. biobränslen såsom biodiesel och bioetanol) för att producera elektricitet, värme eller kyla för egen förbrukning, måste dubbelräkning undvikas. Företaget redovisar därför endast energiinnehållet i det inköpta bränslet som bränsleförbrukning, men redovisar eller rapporterar inte på nytt sin förbrukning av el och värme som producerats från detta bränsle. Vid elproduktion från förnybara energikällor såsom sol- eller vindkraft – där inget bränsle används – redovisar företaget mängden producerad och förbrukad el som elförbrukning.
Företaget får inte kompensera sin energiförbrukning med sin energiproduktion, även om den energi som produceras på plats säljs till och används av en tredje part. Företaget ska också undvika att dubbelräkna bränsleförbrukning när det lämnar uppgifter om egenproducerad energiförbrukning. Om företaget producerar el från antingen en icke-förnybar eller förnybar bränslekälla och sedan förbrukar den producerade elen, ska energiförbrukningen endast räknas en gång under bränsleförbrukning. Andelen förnybara energikällor kan beräknas utifrån ursprungsgarantier, certifikat för förnybar energi eller elens sammansättning enligt elräkningen. Elräkningen kan avse förbrukade elenheter och ange procentandelen el från förnybara källor och kan se ut som figuren nedan.
Vid utarbetandet av den information om energiförbrukning som krävs enligt punkt 29 ska företaget utesluta råvaror och bränslen som inte förbränns för energiändamål. Ett företag som förbrukar bränsle som råvaror kan lämna upplysningar om den förbrukningen separat från de obligatoriska upplysningarna.
Företagen ska rapportera sin energiförbrukning i form av slutlig energiförbrukning, vilket innebär den mängd energi som levereras till företaget, till exempel megawattimmar (MWh) elektricitet som köps från elbolaget, ånga som erhålls från en närliggande industrianläggning eller diesel som köps på bensinstationer. Elektricitet avser uttryckligen värme, ånga och kylning. Bränslen omfattar allt som förbränns, t.ex. gas, naturgas, biomassa osv.
I punkt 29 anges MWh som den enhet som ska användas för att mäta energiförbrukningen. För bränsle eller biomassa krävs en omvandling till MWh för data som uttrycks i andra enheter såsom energiinnehåll (t.ex. kJ, Btu), volym (t.ex. liter, m3) eller massa (t.ex. ton, short ton).
För bränsleförbrukning mätt i massa (t.ex. trä, kol) bör företaget
(a)
uppskatta bränslets effektiva värmevärde (t.ex. kJ/ton, TJ/Gg) (det kan vara ett typiskt värde som offentliggörs av tillförlitliga källor, t.ex. IPCC, eller kan tillhandahållas av leverantören eller erhållas internt),
beräkna energiinnehållet, genom att multiplicera massa med det effektiva värmevärdet, t.ex. 3 743 [t] * 43 [TJ/Gg] = 3 743 t * 43 TJ/(1 000 [t]) = 160,95 [TJ] och
När det gäller bruttoutsläpp av växthusgaser som härrör från företagets verksamhet bygger kravet i punkt 30 på definitionerna och reglerna i GHG Protocol (GHG-protokollet), den ledande redovisningsstandarden för växthusgasutsläpp. Enligt punkt 30 ska företagen rapportera sina utsläpp inom Scope 1 och Scope 2. Växthusgasutsläpp inom Scope 1 omfattar direkta utsläpp från ägda eller kontrollerade källor. Utsläpp inom Scope 2 är indirekta växthusgasutsläpp som härrör från det rapporterande företagets verksamhet (eftersom de härrör från företagets förbrukade energi), som dock förekommer i källor som ägs eller kontrolleras av ett annat företag. Ytterligare vägledning ges i avsnitten nedan om hur utsläpp inom Scope 1 och Scope 2 ska beräknas.
GHG-protokollet är en global standard för att mäta, rapportera och hantera växthusgasutsläpp och samtidigt säkerställa konsekvens och transparens. Företagsstandarden omfattar vägledning för utsläpp inom Scope 1, Scope 2 och Scope 3 för företag och andra organisationer (icke-statliga organisationer, myndigheter osv.).
Vid rapportering av växthusgasutsläpp är det viktigt att fastställa lämpliga gränser för att säkerställa att inventeringen av växthusgaser är korrekt och för att undvika dubbelräkning av utsläpp. I GHG-protokollet definieras två huvudsakliga typer av gränser – organisatoriska eller operativa gränser.
(a)
Organisatorisk gräns: GHG-protokollet definierar det som de gränser som bestämmer den verksamhet som ägs eller kontrolleras av det rapporterande företaget beroende på vald konsolideringsmetod. Det finns två sätt att konsolidera utsläppen: ägarandelsmetoden (equity approach) eller den kontrollbaserade metoden (control approach). Företaget ska välja den metod som avspeglar dess omständigheter.
Vid användning av den kontrollbaserade metoden redovisar företaget växthusgasutsläpp från verksamheter som det har antingen finansiell eller operativ kontroll över. Företag ska vid användning av den kontrollbaserade metoden tillämpa antingen kriteriet för operativ kontroll eller kriteriet för finansiell kontroll för att konsolidera och redovisa sina utsläpp i rapporten.
(i)
Finansiell kontroll föreligger när företaget har förmåga att styra den finansiella och operativa policyn för verksamheten i syfte att tillgodogöra sig ekonomiska fördelar från dess verksamhet.
Operativ kontroll innebär att ett företag har operativ kontroll över en verksamhet om företaget eller någon av dess dotterföretag har full befogenhet att införa och genomföra sina operativa policyer i verksamheten.
Operativ gräns: GHG-protokollet definierar det som de gränser som avgör de direkta och indirekta utsläpp som är förknippade med sådan verksamhet som ägs eller kontrolleras av det rapporterande företaget. Denna bedömning ger ett företag möjlighet att fastställa vilka verksamheter och källor som orsakar direkta (Scope 1) och indirekta (Scope 2 och Scope 3) utsläpp och att besluta vilka indirekta utsläpp som ska inkluderas som ett resultat av dess verksamhet.
Gränsöverväganden måste följa de principer som beskrivs ovan (konsekvens över tid, transparens i dokumentationen och fullständighet) och illustreras i bilden nedan (1).
GHG-protokollet innehåller även vägledning samt steg att följa för att identifiera, beräkna och följa upp växthusgasutsläpp, vilket illustreras i bilden nedan (2).
Olika verktyg har utvecklats genom privata och offentliga initiativ för att hjälpa företag att utveckla sin inventering av växthusgasutsläpp och underlätta i samband med dess utarbetande. Efrag har på sin webbplats en uppsättning föreslagna verktyg för beräkning av växthusgasutsläpp.
Vägledning för utsläpp inom Scope 1 och platsbaserade utsläpp inom Scope 2
34.
Typiska utsläpp inom Scope 1 inbegriper utsläpp av CO2 (samt utsläpp av CH4 och N2O) i samband med förbränning av bränsle (till exempel i pannor, ugnar, fordon osv.) och flyktiga utsläpp från luftkonditionering och industriprocesser.
Platsbaserade utsläpp inom Scope 2 omfattar utsläpp från el, värme, ånga och kylning som köps eller förvärvas och förbrukas av det rapporterande företaget. De återspeglar den genomsnittliga utsläppsintensiteten hos de nät där energiförbrukningen inträffar och använder främst uppgifter om genomsnittliga utsläppsfaktorer för nätet. Typiska källor till Scope 2-utsläpp är all utrustning som förbrukar el (elmotorer, belysning, byggnader osv.), värme (uppvärmning i industriprocesser, byggnader osv.), ånga (industriprocesser) och kylning (industriprocesser, byggnader osv.).
Bedömning av växthusgasutsläpp kan göras på flera sätt, bland annat genom beräkningar, mätningar eller en kombination av mätningar och beräkningar. En vanlig metod bygger på beräkning med användning av utsläppsfaktorer – som kan omfatta växthusgasens globala uppvärmningspotential (GWP). Direkt mätning med hjälp av sensorer (flöde och koncentration) kan också tillämpas. I tabellen nedan sammanfattas de vanligaste metoderna.
Metod för bedömning av växthusgaser
Beskrivning
Nödvändiga uppgifter
Mätning
Multiplicering av de gasmängder som direkt mäts genom deras respektive globala uppvärmningspotential.
Direkt mängd gas som släpps ut vid gasmätning (flöde, koncentration, volym)
Gasernas globala uppvärmningspotential (GWP)
Beräkning
Multiplicering av aktivitetsdata med utsläppsfaktorn som integrerar den globala uppvärmningspotentialen (GWP)
Aktivitetsdata, som normalt motsvarar den mängd bränsle som förbrukas. Det kan uttryckas i energienheter (t.ex. MWh), volym (t.ex. m3 eller l) eller vikt (t.ex. ton eller kg). Företaget kan få tillgång till dessa genom att granska bränsleinköpskvitton eller elräkningar.
Utsläppsfaktorer, som kvantifierar hur mycket växthusgaser som släpps ut per aktivitetsenhet. Utsläppsfaktorerna tar ofta hänsyn till växthusgasens GWP, i vilket fall företaget inte behöver beakta den senare.
I tabellen nedan sammanfattas icke-uttömmande källor där företag enkelt kan få tillgång till både utsläppsfaktorer och global uppvärmningspotential (GWP). Företag kan också utnyttja auktoritativa nationella källor som kan vara mer relevanta för deras omständigheter.
Utsläppsfaktorer
ADEME – Base Empreinte®
IPCC – Emissions Factor Database
IPCC – Guidelines for National Greenhouse Gas Inventories
Association of Issuing Bodies (AIB) – Residual Mix Grid Emission Factors
JRC – Historical GHG emissions factor for electricity consumption
IEA – Annual GHG emission factors for World countries from electricity and heat generation (paid data set)
Företagen kan också hitta mer vägledning och verktyg om hur de ska agera och rapportera om sina växthusgasutsläpp och sin klimatpåverkan genom att besöka SME Climate Hubs webbplats.
Företag A eldar med eldningsolja nr 4 i en industripanna. För sin finansiella redovisning håller företaget reda på sina kostnader, och för redovisning av växthusgasutsläpp registrerar det volymer (m3) enligt kvitton om dess bränsleleveranser. Utifrån kvittona fastställer företaget de årliga volymerna av inköpt eldningsolja och håller även reda på oljelagret vid årets första kalenderdag. Under 2023 köpte företaget 100 m3 eldningsolja. Enligt dokumentationen hade företaget den 1 januari 2023 ett lager på 2,5 m3 i sina tankar, och den 1 januari 2024 var lagret 1 m3. Därmed beräknar företaget (genom inköp och inventering) att det under 2023 förbrukade 101,5 m3 eldningsolja.
Med hjälp av IPCC:s förteckning över utsläppsfaktorer (tabell 2.3, sidan 2.18) uppskattar företaget att utsläppsfaktorn för den använda bränslemixen – en 50/50-blandning av dieselolja och restolja – uppgår till 75,75 ton CO2 per terajoule (t CO2/TJ). Utifrån offentliggjord energistatistik fastställs det effektiva värmevärdet för bränslet till 0,03921 TJ per kubikmeter (TJ/m3). Eftersom den globala uppvärmningspotentialen (GWP) för koldioxid är 1, beräknas CO2-utsläppen från denna specifika Scope 1-källa enligt följande:101,5 m3 × 0,03921 TJ/m3 × 75,75 t CO2/TJ × 1 = 301,5 t CO2
För fullständighet i detta exempel beräknas även utsläppen av metan (CH4) och dikväveoxid (N2O). Enligt IPCC:s utsläppsfaktorer uppgår dessa till 3 kg CH4/TJ respektive 0,6 kg N2O/TJ. Utsläppen blir då:CH4-utsläpp = 101,5 m3 × 0,03921 TJ/m3 × 3 kg CO2/TJ × 29,8 = 0,36 t CO2eN2O-utsläpp = 101,5 m3 × 0,03921 TJ/m3 × 0,6 kg CO2/TJ × 273 = 0,65 t CO2e
Som nämnts innebär detta att CH4- och N2O-utsläppen lägger till cirka 1 ton CO2e till det beräknade koldioxidutsläppet på 301,5 t CO2, vilket motsvarar cirka 0,3 % av det totala utsläppet. Detta kan anses ligga väl inom ramen för ett acceptabelt rapporteringsfel och kunde därför inte beräknas och rapporteras. Global uppvärmningspotential för CH4 och N2O är hämtade från IPCC:s sjätte utvärderingsrapport, kapitel 7SM.
Företag A upptar en kontorsbyggnad på 2 000 m2 i Paris, där det betalar den el som förbrukas för centralvärme och kylning, belysning, datorer och annan elektrisk utrustning såsom apparater. Med hjälp av sina elräkningar har det uppskattat att byggnaden förbrukade 282 MWh el 2022. Genom att använda en utsläppsfaktor på 73 g CO2eq/kWh för Frankrike 2022 har det uppskattat sina utsläpp inom Scope 2 för sin elförbrukning i byggnader till
Företag kan även vilja redovisa sina marknadsbaserade Scope 2-utsläpp. Utsläppsfaktorer för marknadsbaserade Scope 2-utsläpp speglar företagets avtalsmässiga arrangemang med sina energileverantörer. Marknadsbaserade utsläppsfaktorer kan tillhandahållas av företagets el- eller värmeleverantörer, men kan också styrkas genom inköp av energicertifikat, energiköpsavtal eller genom användning av residual-mix emission factors (AIB, 2024).
Vägledning om vilka företag som måste rapportera om föroreningar och vilka föroreningar företag måste rapportera om.
46.
I punkt 32 fastställs att företaget ska upplysa om de föroreningar det släpper ut i luft, vatten och mark genom sin egen verksamhet, om sådan information redan måste rapporteras enligt lag till behöriga myndigheter eller enligt ett miljöledningssystem. Detta innebär att företaget först kommer att bedöma om det redan rapporterar sådan information, antingen som ett rättsligt krav eller frivilligt. Om företaget redan rapporterar information om utsläpp av föroreningar (eller är rättsligt skyldigt att göra det) ska det tillhandahålla ytterligare information om sådana utsläpp i enlighet med kraven i punkt 32. Om företaget ännu inte rapporterar sådan information (och inte är skyldigt att göra det enligt lag) behöver det bara ange att så är fallet.
Generellt förväntas detta krav gälla för företag som driver en industriell anläggning eller en intensiv djurhållningsverksamhet som omfattas av direktivet om industriutsläpp och utsläpp från djuruppfödning (direktiv 2024/1785/EU), om ändring av direktivet om industriutsläpp (direktiv 2010/75/EU). Direktivet om industriutsläpp och utsläpp från djuruppfödning gäller för cirka 75 000 anläggningar i Europa, som omfattar verksamhet som förbränning av bränsle i pannor med en nominell effekt på mer än 50 MW, gjutning i metallgjuterier, bearbetning av icke-järnmetaller, produktion av kalk, tillverkning av keramiska produkter genom bränning, produktion av växtskyddsmedel eller biocider, uppfödning av en blandning av svin eller fjäderfä som motsvarar 380 eller flera djurenheter, garvning av hudar, slakterier osv. I dessa fall måste anläggningen redan rapportera de föroreningar som släpps ut i luft, vatten och mark till den behöriga myndigheten, och uppgifterna finns allmänt tillgängliga i förordningen om portalen för industriutsläpp (förordning (EU) 2024/1244), som ersätter det europeiska registret över utsläpp och överföringar av föroreningar (förordning (EG) nr 166/2006). Företag som är verksamma i mer än en anläggning behöver inte rapportera sina konsoliderade företagsomfattande utsläpp enligt förordningen om registret över utsläpp och överföringar av föroreningar, eftersom de endast rapporterar på anläggningsnivå. Denna standard kräver rapportering av den totala mängden föroreningar i alla anläggningar. På samma sätt behöver företag som äger men inte driver en anläggning inte rapportera till registret över utsläpp och överföringar av föroreningar, men förväntas redovisa sina anläggningsägda utsläpp i sin hållbarhetsrapport.
På samma sätt gäller detta om ett företag har konstaterats vara skyldigt att övervaka och rapportera de föroreningar som anges i registret över utsläpp och överföringar av föroreningar inom ramen för ett miljöledningssystem, till exempel en miljölednings- och miljörevisionsordning (Emas) eller ISO 14001-certifiering. Dessa är i princip relevanta aspekter som företaget bör inkludera i sin hållbarhetsrapport.
Om ett företag endast har en anläggning eller bedriver verksamhet i en enda anläggning, och om dess föroreningsuppgifter redan är offentligt tillgängliga, kan företaget hänvisa till det dokument där denna information finns i stället för att rapportera den på nytt. Om företaget offentliggör en organisationsomfattande rapport, t.ex. en Emas-rapport som innehåller uppgifter om föroreningar, kan det också inkludera den i hållbarhetsrapporten genom att hänvisa till den.
För att rapportera information om föroreningar i hållbarhetsrapporten bör företaget ange vilken typ av förorenande material som rapporteras tillsammans med den mängd som släpps ut till luft, vatten och mark i en lämplig massenhet (t.ex. ton eller kg).
När det gäller de typer av föroreningar som måste beaktas vid rapporteringen enligt punkt 32 kan företaget hänvisa till följande huvudföroreningar som för närvarande omfattas av EU-lagstiftningen. Varje företag ska dock beakta de specifika föroreningar som omfattas av lagstiftningen i deras respektive jurisdiktioner.
Exempel på viktiga luftföroreningar (direktiv (EU) 2024/299; förordning (EU) 2024/1244, Air pollution from key sectors, kommissionen, 2024, Sources and emissions of air pollutants in Europe, Europeiska miljöbyrån, 2022) är svaveloxider (SOx/SO2 – t.ex. från energiproduktion och uppvärmning inom tillverkningsindustrin), kväveoxider (NOx/NO2 – t.ex. från transporter), lättflyktiga organiska ämnen utom metan (NMVOC – t.ex. från jordbruksverksamhet), kolmonoxid (CO – t.ex. från förbränning av fossila bränslen), ammoniak (NH3 – t.ex. från spridning och lagring av gödsel), partiklar (PM10 – t.ex. från förbränning inom industri, transporter och jordbruk), tungmetaller (Cd, Hg, Pb, As, Cr, Cu, Ni, Zn), långlivade organiska föroreningar (polycykliska aromatiska kolväten, hexaklorbensen, polyklorerade bifenyler, dioxiner och furaner), ozonnedbrytande ämnen (klorfluorkarboner, väteklorfluorkarboner, haloner), svart kol (t.ex. från energiförbrukning), osv.
De främsta källorna till utsläpp av luftföroreningar i den privata sektorn (som också har stora effekter på hela värdekedjan) är a) elproduktion från förbränning av fossila bränslen eller biomassa (som kan ske externt, distribueras via ett nationellt elnät och sedan förbrukas längs värdekedjan), b) direkt stationär förbränning av fossila bränslen eller biomassa inom företagets verksamhet eller industriprocesser, eller drift av stationär utrustning eller annan verksamhet som kräver bränsleförbränning, c) transport (godstransport, vägtransport, järnvägstransport, sjötransport och lufttransport, terrängfordon, t.ex. de som används inom jordbruk eller byggverksamhet), d) industriprocesser (alla andra utsläpp som inte härrör från bränsleförbränning och som sker under industriprocesser), e) jordbruk (boskap och gödselhantering, växtodling, t.ex. förbränning av skörderester, gödsling och spridning av gödselmedel), f) bortskaffande av avfall (t.ex. deponering, förbränning eller öppen bränning eller kompostering).
Nedan följer ett exempel på en enkel metod för att ta fram ett företags inventering av luftförorenande utsläpp och beräkna utsläppen av respektive luftföroreningar. Denna metod är indelad i följande steg; med undantag för kartläggningen av värdekedjan enligt den frivilliga rapporteringsstandarden ska den information som krävs enligt detta upplysningskrav rapporteras på rapporterande företags nivå: 1) identifiera utsläppskällor inom värdekedjan, 2) identifiera metoder för att kvantifiera utsläpp, 3) samla in aktivitetsdata, 4) identifiera utsläppsfaktorer och 5) kvantifiera utsläpp. A Practical Guide for Business Air Pollutant Emission Assessment innehåller en kartläggning av föroreningskällor och motsvarande metoder för att beräkna information om utsläpp från de viktigaste luftföroreningarna (tabell nedan). (3)
Nedan visas ett exempel på en beräkningsmetod för utsläpp av luftföroreningar med den tillverkningsmetod som beskrivs ovan. I det aktuella exemplet avser Mp den mängd av materialet M som används i (eller produceras av) företagets värdekedja med hjälp av process p (ton, liter). EFk,p är utsläppsfaktorn för förorening k för process p (g/enhet produktion-1). Emk,p avser utsläpp av den specifika föroreningen k för process p (g).Emk,p = Mp * EFk,p
Ett medelstort chokladtillverkningsföretag producerar 1 750 ton choklad under 2022. Med en standardutsläppsfaktor på 2 för NMVOC-utsläpp, blir beräkningen: 1 750 ton choklad * 2 (utsläppsfaktor för NMVOC) = 3 500 ton utsläpp av NMVCO.
Transporter kan utgöra en annan betydande källa till luftföroreningar inom den egna verksamheten och på värdekedjans nivå. I detta fall måste verksamhetsutövaren, för att uppskatta utsläppen av en viss förorening från vägtransporter, till exempel använda följande formel, där FCv,f är bränsleförbrukningen för fordonstyp v som använder bränsleslag f (kg). EFk,v,f är utsläppsfaktorn för förorening k för fordonstyp v och bränsle f (gram per fordonskilometer-1). Emk,v,f motsvarar utsläppen av den specifika föroreningen k för fordonstyp v och bränsle f (g).Emk,v,f = FCv,f * EFk,v,f
Ett lätt nyttofordon som drivs med diesel och som körde totalt 2 800 km 2022 producerade till exempel följande mängd PM10-utsläpp (PM10-utsläppsfaktor på 1,52 g/km). 2 800 km * 1,52 = 4 256 gram PM10-utsläpp.
Bränsleförbränning är ytterligare en stor källa till luftutsläpp. I detta fall kan ett exempel på en formel vara följande, där FCn är det bränsle som förbrukas inom källkategorin (Gj). EFk är utsläppsfaktorn för denna förorening k (g/Gj), och Emk är utsläpp av den specifika föroreningen k (g).Emk = FCn * EFk.
Ett företag som förbrukar 3 000 000 gram bränsle 2020 kommer till exempel att ha en utsläppsfaktor på 0,67 för SO2, vilket resulterar i 3 000 000 * 0,67 = 2 010 000 gram utsläpp av SO2 från bränsleförbränning 2020.
Exempel på viktiga föroreningar till vatten (förordning (EU) 2024/1244, direktiv 2000/60/EG, direktiv 2006/118/EG, direktiv 91/676/EEG, direktiv 2010/75/EU och ändringsdirektiv 2024/1785; ”Industrial pollutant releases to water in Europe”, EEA, 2024) är följande: kväve (N), fosfor (P), tungmetaller (Cd, Hg, Pb samt As, Cr, Cu, Ni, Zn), långlivade organiska föroreningar och bekämpningsmedel, BTEX (bensen, toluen, etylbensen, xylen), andra lättflyktiga organiska ämnen (VOC), syretärande ämnen (mätta med parametrar som BOD, COD med flera), totalt organiskt kol (TOC), osv.
Bekämpningsmedel och näringsämnen (t.ex. N och P) får släppas ut genom jordbruksverksamhet (Main sources of water pollution, EEA, 2023; Introduction to Freshwater Quality Monitoring and Assessment - Technical Guidance Document, UNEP, 2023) (t.ex. spridning av gödselmedel och oorganiska gödselmedel). Koncentrationer av tungmetaller kan bero på utsläpp från gruvdrift och avloppsvatten. TOC är en allmän indikator på vattenföroreningar med organiskt material, som visar på förekomsten av levande material, till exempel i avloppsvatten men även i yt- och grundvatten (vanliga koncentrationsnivåer är mindre än 10 mgl-1 respektive 2 mgl-1). COD är en bred indikator på förekomsten av industriavloppsvatten, där värdena i oförorenat vatten normalt är lägre än 20 mgl-1, medan industriavloppsvatten kan uppnå värden på upp till 60 000 mgl-1. BOD används normalt för att fastställa förorening av organiskt material i ytvatten samt för att mäta avloppsreningens effektivitet, och har vanligtvis värden på omkring 2 mgl-1 i oförorenat vatten och 10 mgl-1 och mer i förorenat vatten. Utsläpp av flyktiga organiska föreningar kan vara en följd av utsläpp till vatten.
När det gäller den metod som används för att mäta utsläpp till vatten rekommenderar Europeiska miljöbyrån (Calculating emissions to water – a simplified method (ETC/ICM Report 3/2022) en enkel uppskattningsteknik liknande den som används för ovannämnda luftföroreningar. I formeln nedan är ARa aktivitetsnivån för aktivitet a (som ska väljas utifrån den specifika aktiviteten eller processen, se t.ex. Mp i beräkningen av luftutsläpp ovan), EFp,a är utsläppsfaktorn för förorening p för aktivitet a, och Emissionsp,a är utsläpp av den specifika föroreningen p för aktivitet a.Emissionsp,a = ARa * EFp,a
Exempel på viktiga föroreningar till mark (förordning (EU) 2024/1244, direktiv 86/278/EEG) är kväve (N), fosfor (P), tungmetaller (t.ex. vid spridning av avloppsslam på marken), BTEX och andra flyktiga organiska ämnen, långlivade organiska föroreningar samt bekämpningsmedel.
På det hela taget är den privata sektorns källor till markförorening huvudsakligen produkter eller biprodukter från industriprocesser (t.ex. produktion av kemikalier, energi, textiltillverkning), oavsiktliga utsläpp av petroleumprodukter, djurhållning och jordbruksverksamhet (t.ex. bevattning med obehandlat avloppsvatten, fjäderfäuppfödning), produktion och rening av avloppsvatten, produktion och bearbetning av metaller samt transporter (Global assessment of soil pollution: rapport, FAO, 2021).
Flera nationella handböcker har tagits fram för att hjälpa företag att beräkna sina utsläpp till luft, vatten och mark. I t.ex. Australien (Emission Estimation Technique Manual for Soft Drink Manufacture, National Pollution Inventory) och Sydafrika (A Guide to Reporting and Estimating Emissions for the IPWIS) får företagen några uppskattningsalternativ att välja mellan, beroende på sina möjligheter: direkt mätning (t.ex. provtagning, kontinuerligt övervakningssystem), massbalans, tekniska beräkningar, utsläppsfaktorer (samma formel som ovan för utsläpp till luft och vatten) osv. Den allmänna metoden för att beräkna sådana utsläpp är att 1) identifiera utsläppskällorna inom anläggningen (förbränning, tillverkning, avdunstning av lösningsmedel, lagring, flyktiga utsläpp), 2) göra en sammanställning av den information som finns tillgänglig, 3) i förteckningen över skattningsmetoder identifiera den lämpligaste metoden för den specifika process som utvärderas, den tillgängliga informationen och de mätverktyg som kan erhållas för att få de uppgifter som behövs, 4) samla in de uppgifter som krävs för varje metod, och 5) beräkna utsläppen. Handböckerna innehåller flera formler och exempel för varje utsläppsberäkningsmetod.
En förteckning över utsläppsfaktorer för luftföroreningar finns på Europeiska miljöbyråns särskilda webbplats. Även om utsläppsfaktorer oftast används för luftföroreningar, har Världshälsoorganisationen tagit fram vissa faktorer för utsläpp till ytvatten och markdeponering för specifika processer. Ytterligare utsläppsfaktorer för flyktiga organiska föroreningar finns att tillgå på webbplatsen Toolkit for Identification and Quantification of Releases of Dioxins, Furans and Other Unintentional POPs.
Det bör noteras att kraven i punkt 32 endast är tillämpliga på små och medelstora företag som är verksamma inom särskilda sektorer. Företag som är verksamma inom tjänstesektorn (t.ex. som bedriver verksamhet i kontorshotell eller delade lokaler eller på distans) omfattas normalt inte av detta upplysningskrav. Företag som däremot bedriver produktionsverksamhet (t.ex. kemikalier) har i allmänhet effekter när det gäller föroreningar och förväntas därför rapportera enligt denna upplysning. Tabellen nedan (anpassad enligt Emas användarhandledning) innehåller exempel på sektorsspecifika effekter, även för kontorstjänster, för vilka föroreningsrelaterade aspekter kanske inte är betydande.
Aktivitet
Miljöaspekt
Miljöpåverkan
Transporter
—
Förbrukade maskinoljor, bränsleförbrukning
—
Fordonsutsläpp
—
Däckslitage (fint damm)
—
Mark-, vatten- och luftföroreningar
—
Växthuseffekt, buller
Byggverksamhet
—
Förbrukning av primära råvaror (resurser)
—
Utsläpp till luften, buller, vibrationer osv. Från byggmaskiner
—
Markförstörelse
—
Tillgång till råmaterial
—
Buller samt mark-, vatten- och luftföroreningar
—
Förstörelse av marktäcket
—
Förlust av biologisk mångfald
Kontorstjänster
—
Förbrukning av material, t.ex. papper, toner
—
Elförbrukning (leder till indirekta koldioxidutsläpp)
Vägledning om hur man identifierar platser i eller nära områden med känslig biologisk mångfald
70.
I punkt 33 föreskrivs att företaget ska offentliggöra de platser det bedriver verksamhet i som ligger i eller nära områden med känslig biologisk mångfald. Områden med känslig biologisk mångfald definieras som sådana genom särskilda naturskyddsbestämmelser på europeisk eller internationell nivå. Dessa omfattar områden som ingår i Natura 2000-nätverket av skyddade områden, Unescos världsarvsområden och viktiga områden för biologisk mångfald samt andra skyddade områden som av myndigheterna har utsetts till särskilt skyddsvärda (t.ex. skyddade skogsområden eller områden som ligger inom avrinningsdistrikt).
För att identifiera skyddade områden och områden med känslig biologisk mångfald kan företaget använda databaser såsom World Database on Protected Areas (WDPA) (en global databas för hjälp med att identifiera skyddade land- och havsområden), World Database on Key Biodiversity Areas och IUCN:s rödlista för hotade arter. Företaget kan också använda verktyg som Integrated Biodiversity Assessment Tool (IBAT).
Vägledning om beräkning och rapportering av markanvändning
74.
En ”hårdgjord yta” ska förstås som en yta där den ursprungliga marken har täckts (t.ex. vägar, byggnader, parkeringsplatser), vilket gör den ogenomtränglig och resulterar i effekter på miljön.
En naturorienterad yta är en yta som främst bidrar till att bevara eller återställa naturen. Nästan naturliga/gröna områden kan vara belägna på organisationens plats och kan omfatta tak, fasader, vattendräneringssystem eller andra delar som utformats, anpassats eller hanterats för att främja den biologiska mångfalden. Nästan naturliga områden kan också vara belägna utanför organisationens plats om de ägs eller förvaltas av organisationen och främst syftar till att främja den biologiska mångfalden.
Vägledning om hur man beräknar och rapporterar vattenuttag och vattenförbrukning
77.
Vattenuttag avser den mängd vatten som ett företag tar in inom sina organisatoriska gränser från någon källa under rapporteringsperioden. För de flesta företag avser detta i praktiken den mängd vatten som tas från det allmänna vattenförsörjningsnätet, vilket framgår av räkningarna. I tillämpliga fall omfattar dock vattenuttag också den mängd vatten som tas från andra källor, såsom grundvatten från egna källor, vatten som tas från floder eller sjöar eller vatten som tas emot av andra företag. I det särskilda fallet med företag som är verksamma inom jordbruk skulle vattenuttag omfatta regnvatten om det samlats in direkt och lagrats av företaget.
Uppgifter om vattenuttag kan hämtas från mätningar med hjälp av flödesmätare eller vattenräkningar. För de flesta företag avser vattenuttaget i praktiken den mängd vatten som tas från det allmänna vattenförsörjningsnätet, vilket framgår av vattenräkningarna. Om direkta mätningar inte är genomförbara eller inte anses tillräckliga och därför behöver kompletteras, kan uppgifter om vattenuttag uppskattas med hjälp av exempelvis beräkningsmodeller och branschstandarder.
När det till exempel gäller ett gemensamt kontor eller ett kontorshotell kan en möjlig metod för att beräkna vattenuttaget vara att hämta byggnadens totala vattenuttag från vattenräkningen och beräkna vattenuttaget per anställd med följande ekvation:Vattenuttag per anställd och dag (L) = årligt vattenuttag (L) / (antal anställda i hela den delade byggnaden × antal arbetsdagar).Företaget skulle sedan kunna multiplicera uttaget av vatten per anställd med antalet anställda och de dagar de arbetade under rapporteringsåret för att få fram det slutliga värde som ska rapporteras i datapunkten.För att illustrera med ett numeriskt exempel med den föreslagna formeln: Det årliga vattenuttaget enligt vattenräkningen för ett kontorshotell uppgår till 1 296 m3 (motsvarande 1 296 000 liter). I detta kontorshotell arbetar 100 anställda från olika företag, med antagandet att de arbetar där 240 dagar per år. Antagandet om det genomsnittliga antalet arbetade dagar kan till exempel baseras på nationell statistik. I detta fall skulle det dagliga vattenuttaget per anställd vara:vattenuttag per anställd och dag = 1 296 000 L / (100x240) = 54 L
Om vi nu antar att det rapporterande företagets anställda är 25 till antalet och att de använder kontorshotellet 220 dagar om året, blir företagets årliga vattenuttag i lokalen lika med vattenuttaget per anställd multiplicerat med antalet egna anställda och antalet arbetsdagar. Det vill säga: 54 liter × 25 × 220 = 297 000 liter (motsvarande 297 m3).
Denna beräkning kan vara användbar när det är möjligt att få tillgång till den delade byggnadens vattenräkning. Denna enkla beräkningsmetod har vissa begränsningar, eftersom den till exempel inte tar hänsyn till skillnader i användning mellan olika delar av byggnaden (till exempel kan en sjuvåningsbyggnad ha sex våningar med kontor och en våning med en matsal eller restaurang). Företaget kan dock hantera sådana skillnader om ytterligare uppgifter finns tillgängliga, som gör det möjligt att förfina den grundläggande beräkning som ges ovan som exempel.
Ett alternativt sätt att erhålla uppgifter om vattenuttag i exemplet med delade kontorslokaler när det inte är möjligt att ta del av vattenräkningen kan vara att beräkna det med hjälp av vatteninstallationernas flödeshastigheter och uppgifter om beläggning som primära indata. En möjlig formel kan vara:Totalt vattenuttag = ∑(Flödeshastighet × Antal användningar per dag × Antal dagar per år × Beläggningsgrad)där följande gäller:
(a)
Flödeshastigheter för varje vatteninstallation kan hämtas från projektdokumentation eller från vatteninstallationernas märkning, eller uppskattas utifrån genomsnittliga offentligt tillgängliga uppgifter om mer exakt information inte går att få fram.
Tecknet ∑ indikerar att beräkningarna för varje installation bör summeras för att erhålla det totala vattenuttaget för ett företag som är verksamt i ett gemensamt kontor.
En annan möjlig källa som skulle kunna stödja rapporteringen av vattenuttag för företag som är verksamma på gemensamma kontor är JRC Level(s) indicator 3.1: Use stage water consumption user manual samt tillhörande dokument och beräkningsblad (se PG Section Documents | Product Bureau (europa.eu)). Dessutom kan företaget ta del av Emas referensdokument för offentlig förvaltning och Emas referensdokument för byggsektorn samt bedömningssystem och certifieringar som kan ge användbara vägledningar i sina metoder för hur beräkningen av vattenuttag i kontor och delade utrymmen kan förfinas ytterligare.
De exempel som ges för att erhålla uppgifter om vattenuttag i fallet med delade kontor kan överföras till och tillämpas av företag som är verksamma inom olika sektorer, med de justeringar som kan vara nödvändiga för den sektors- och enhetsspecifika situation som företaget verkar inom. Emas easy för små och medelstora företag och Emas sektorsspecifika referensdokument kan konsulteras för små och medelstora företag och för sektorsspecifik metodik och indikatorer för vattenuttag samt branschstandarder och referensvärden.
Vattenförbrukning är den mängd vatten som tas in inom ett företags område och som inte släpps ut eller planeras släppas ut i vattenmiljön igen eller överförs till en tredje part. Detta gäller vanligtvis vatten som avdunstar – t.ex. i termiska energiprocesser såsom torkning eller kraftproduktion – vatten som är inbäddat i produkter – t.ex. i livsmedelsproduktion – eller vatten för bevattning – som används t.ex. inom jordbruket eller för att vattna i företagslokaler.
Med vattenutsläpp avses t.ex. den mängd vatten som överförs direkt till mottagande vattenförekomster såsom sjöar eller floder, offentliga avlopp eller till andra företag för kaskadanvändning. Det kan ses som företagets vattenproduktion.
Vattenförbrukningen kan därför beräknas enligt följande:Vattenförbrukning = Vatteninflöden – Vattenutflödeneller med andra ord:Vattenförbrukning = (Vattenuttag) – Vattenutsläpp.För företag som uteslutande tar ut vatten från det allmänna vattennätet och släpper ut det i avloppet kommer vattenförbrukningen att vara nära noll och den kan därför utelämnas från rapporten.Mer allmänt avser upplysningskravet om vattenförbrukningen information som redan krävs enligt lag, har rapporterats och/eller som är lämplig för sektorn.
Företaget kan tillhandahålla ytterligare förklarande information för att kontextualisera vattenuttag eller förbrukning av vatten. Företaget kan till exempel framhäva att regnvatten samlas upp och används som ersättning för kranvatten eller att vatten släpps ut till andra parter för kaskadanvändning.
Vägledning för att avgöra om företaget är verksamt i ett område med hög vattenstress
91.
Företaget kan rådgöra med lokala (t.ex. nationella eller regionala) vattenmyndigheter på de platser där det är verksamt för att få underlag till sin bedömning av vattenresurserna på den aktuella platsen, inklusive för att identifiera områden med hög vattenstress. Företaget kan också använda sig av allmänt tillgängliga och kostnadsfria verktyg som kartlägger vattenbrist globalt. Ett sådant verktyg är WRI:s Aqueduct Water Risk Atlas, som tillhandahåller en interaktiv karta över en indikator för vattenstress (baseline water stress, som mäter förhållandet mellan den totala vattenefterfrågan och tillgängliga förnybara yt- och grundvattenresurser) på delavrinningsområdesnivå. Med hjälp av detta verktyg kan företag ta del av referensvärden för vattenstress som fastställts för olika avrinningsområden globalt. Värden för indikatorn för vattenstress över 40 % indikerar ett område med hög vattenstress.
Som illustration visar kartan nedan de huvudsakliga flodavrinningsområdena på Iberiska halvön samt deras vattenstressklassificiering enligt WRI Aqueduct. I denna bild kan flera avrinningsområden på Iberiska halvön, tillsammans med deras vattenstressklassificering, observeras. Större delen av den södra delen av halvön ligger i ett område med betydande hög vattenstress – med undantag för Guadianas avrinningsområde (markerat i gult). Om företaget har verksamhet inom Guadalquivirs avrinningsområde (t.ex. i Andalusien, som har betydande hög vattenstress), ska företaget dela upp sin vattenförbrukning för den aktuella regionen eller det specifika avrinningsområdet. Men om verksamheten äger rum i den södra delen av Guadianas avrinningsområde (där vattenstressen är låg) är det inte nödvändigt att dela upp dess vattenförbrukning i denna region/detta avrinningsområde.
Andra möjliga verktyg som företag kan använda för att fastställa sin lokalisering i områden med vattenstress är den statiska kartan (och tillhörande dataset) från Europeiska miljöbyrån (EEA) ”Water Exploitation Index plus (WEI+) for summer and Urban Morphological Zones (UMZ)”, och den interaktiva kartan ”Water Exploitation Index plus (WEI+) for river basin districts (1990-2015)”. Båda presenterar vattenstressindikatorn WEI+, som mäter den totala vattenförbrukningen som en procentandel av de förnybara sötvattenresurserna på delavrinningsområdesnivå. WEI+-värden som är lika med eller större än 40 % indikerar i allmänhet hög vattenstress. Det är värt att understryka att WRI Aqueduct baserar sin indikator för vattenstress på vattenefterfrågan, medan EEA:s indikator för vattenstress WEI+ bygger på vattenförbrukningen.
Resursanvändning, cirkulär ekonomi och avfallshantering
Vägledning om principer för den cirkulära ekonomin
94.
När företaget lämnar upplysningar om sina produkter, sin materialanvändning och sin avfallshantering får det lämna information om principerna för den cirkulära ekonomin. Principerna för den cirkulära ekonomin beskrivs i punkterna nedan. De viktigaste principerna för den cirkulära ekonomin beskrivs nedan och de centrala principer som kommissionen beaktar är kursiverade.Avfall eller föroreningar får inte genereras – detta kan uppnås genom processförbättringar och även genom utformningsöverväganden när det gäller användbarhet, återanvändbarhet, reparerbarhet, demontering och återtillverkning.Cirkulera produkter och material (så högt värde som möjligt) – återanvändning och materialåtervinning är avgörande för produktcirkulationen, men detta förstärks om särskild hänsyn tas till cirkularitet vid utformningen för frågor som användbarhet, återanvändbarhet, reparerbarhet, återtillverkning och demontering. Faktorer som inblandning av biomaterial och återcirkulation av dessa via det biologiska kretsloppet kan också beaktas, t.ex. användning av biologiskt nedbrytbara material i stället för plast som täckmaterial inom jordbruket.Återställa naturen – när det är möjligt bör mänsklig verksamhet försöka återställa naturen och förbättra eller återställa viktiga ekologiska funktioner (dvs. dränering, tillhandahållande av livsmiljöer, värmereglering osv.) som kan ha gått förlorade på grund av tidigare mänsklig verksamhet.
Vägledning om den totala avfallsmängden och avfall som styrts om till materialåtervinning eller återanvändning
95.
Kraven i punkt 38 får utelämnas av företag som endast genererar hushållsavfall. I sådana fall kommer företaget endast att ange att det genererar denna typ av avfall.
Vid rapportering av farligt avfall enligt punkt 38 a uppfyller företaget kraven för radioaktivt avfall enligt indikator nr 9 i tabell nr 1 i bilaga 1 till förordningen om hållbarhetsupplysningar (4). Denna indikator (förhållandet mellan ton radioaktivt och farligt avfall) kan beräknas med hjälp av täljaren och nämnaren som företaget tillhandahåller vid rapportering enligt punkt 38 a.
Små och medelstora företag måste redovisa farligt och radioaktivt avfall om deras verksamhet omfattar generering av sådant avfall. Tillämpligheten beror på förekomsten av farliga eller radioaktiva material i affärsprocesser.
Företag rekommenderas att klassificera sitt farliga avfall med hjälp av Europeiska avfallskatalogen (EAK) (kommissionens beslut av den 18 december 2014 om ändring av beslut 2000/532/EG om en förteckning över avfall i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG), som kategoriserar avfall efter typ. Allt avfall som är markerat med en asterisk (*) klassificeras som farligt i EAK, normalt med hänvisning till att det ”innehåller farliga ämnen”. Till exempel
(a)
Medicinsk sektor: Kontaminerat skärande och stickande avfall såsom kanyler och injektionssprutor som används i vårdmiljöer (”avfall där det ställs särskilda krav på insamling och bortskaffande på grund av smittofara”, EAK-kod 18 01 03*), cytotoxiska mediciner och cytostatika (EAK-kod 18 01 08*), förbrukade radiofarmaka samt viss diagnostisk utrustning som innehåller radioaktiva ämnen.
Dessutom anses avfall vara farligt om det uppvisar en eller flera av de farliga egenskaper som förtecknas i bilaga II till ramdirektivet om avfall (direktiv 2008/98/EEG). För att underlätta presenteras dessa nedan tillsammans med respektive piktogram för att hjälpa till att identifiera farliga egenskaper såsom brandfarlighet, toxicitet och frätande egenskaper, som kan leda till att avfall klassificeras som farligt.
Radioaktivt avfall har eller kan ha farliga egenskaper som gör det farligt, dvs, cancerogena, mutagena eller reproduktionsstörande egenskaper. Radioaktiva ämnen omfattas dock av separata förordningar inom EU (rådets direktiv 2011/70/Euratom). Företag som använder radioaktiva material som kan ge upphov till radioaktivt avfall som omfattas av EU-lagstiftningen bör vara medvetna om detta. Radioaktivt avfall bör identifieras på grundval av förekomsten av radionuklider på nivåer över lagstadgade godkända tröskelvärden.
När företaget presenterar information om sin avfallsgenerering eller omledning från deponi bör det helst rapportera sådan information i viktenheter (t.ex. kg eller ton). Om företaget ändå anser att viktenheter är en olämplig enhet kan de i stället lämna upplysningar om ovannämnda mått i volymer (t.ex. m3).
När företaget lämnar upplysningar om den totala mängd avfall som varje år går till materialåtervinning eller återanvändning bör det beakta det avfall som sorteras och skickas till materialåtervinnings- eller återanvändningsföretag (t.ex. den mängd avfall som läggs i återvinningsbehållare eller sorteras i vissa materialkategorier och levereras till avfallsbehandlingsanläggningar) snarare än det avfall som faktiskt materialåtervinns eller återanvänds.
Företaget får göra ytterligare uppdelningar som specificerar andra typer av icke-farligt och farligt avfall. Det kan då beakta förteckningen över avfallsbeskrivningar i den europeiska avfallskatalogens sociala mått.
Vägledning om det årliga massflödet av relevanta material som används
108.
Det årliga massflödet är en indikator som är anpassad till Emas krav på materialförbrukningens effektivitet och illustrerar ett företags beroende av specifika material i sin verksamhet (t.ex. trä och stål för byggindustrin). Företaget är här skyldigt att lämna information om de material det använder, inbegripet både material som köps in av leverantörer och material som kommer från den egna produktionen. För att beräkna det årliga massflödet av de relevanta material som företaget har använt måste företaget först identifiera de specifika viktiga material som verksamheten är beroende av och för vilka materialeffektiviteten måste utvärderas (t.ex. träets materialeffektivitet). Om olika typer av material används måste företaget separat tillhandahålla det årliga massflödet (dvs. total vikt för varje relevant material som används, t.ex. ton inköpt trä) för varje viktigt material på lämpligt sätt, till exempel genom att dela upp det efter användningsområde (Emas användarhandledning). Massflödet av relevanta material som används kommer att vara summan av vikten av alla använda material, såsom råvaror, hjälpmaterial, insatsmaterial, halvfabrikat eller andra (utom energikällor och vatten). Denna indikator ska helst uttryckas i viktenheter (t.ex. kilo eller ton), volym (t.ex. m3) eller andra metriska enheter som vanligen används inom sektorn.
Vägledning om identifiering av tillverknings-, bygg- och/eller förpackningsprocesser
109.
För att identifiera tillverknings-, bygg- och/eller förpackningsprocesser kan företaget hänvisa till de verksamheter som omfattas av Avdelning C – Tillverkning, Avdelning F – Byggverksamhet samt Undergrupp O82.92 ”Förpackningsverksamhet” i bilaga I till förordning (EU) 2023/137.
Heltidsekvivalent är antalet heltidstjänster i ett företag. Det kan beräknas genom att dividera en anställds schemalagda arbetstid (det faktiska antalet timmar som arbetats under en vecka) med det antal timmar som arbetsgivaren definierar som heltid (det totala antalet timmar som heltidsanställda arbetar per vecka). En anställd som till exempel arbetar 25 timmar per vecka för ett företag där heltidsveckan är 40 timmar motsvarar en heltidsekvivalent på 0,625 (dvs. 25/40 timmar).
Antal anställda är det totala antalet anställda i företaget som rapporteras antingen i slutet av rapporteringsperioden eller som ett genomsnitt under rapporteringsperioden.
I vissa EU-medlemsstater är det möjligt för personer att registrera sig juridiskt som personer med ett tredje, ofta neutralt, kön, som kategoriseras som ”annat” i tabellen ovan. Om företaget emellertid lämnar ut uppgifter om anställda där detta inte är möjligt kan det förklara detta och ange att kategorin ”annat” inte är tillämplig. Kategorin ”ej angivet” gäller anställda som inte uppger sin könsidentitet.
Definitionerna och typerna av anställningsavtal kan variera beroende på land. Om företaget har anställda i fler än ett land ska företaget använda de definitioner som gäller enligt respektive lands lagstiftning vid beräkning av uppgifter på landnivå. Siffrorna för de olika länderna ska sedan läggas ihop till sammanlagda antal, oavsett skillnaderna mellan definitionerna i de olika ländernas lagar.
Vägledning om antalet registreringspliktiga arbetsrelaterade olyckor
119.
Utifrån antagandet att en heltidsanställd arbetar 2 000 timmar per år anger siffran antalet arbetsrelaterade olyckor per 100 heltidsanställda under ett år. Om företaget inte kan beräkna antalet arbetade timmar direkt, kan det uppskatta detta på grundval av normala eller standardiserade arbetstider.
Företag A rapporterade tre arbetsrelaterade olyckor under rapporteringsåret. Företag A har 40 anställda och totalt 80 000 arbetstimmar (40 x 2 000) under ett år.Antalet registreringspliktiga arbetsrelaterade olyckor är 3 / 80 000 x 200 000 = 7,5.
Vid distansarbete är skador och ohälsa arbetsrelaterade om skadan eller ohälsa är direkt kopplad till arbetets utförande snarare än till den allmänna hemmiljön eller hemsituationen.
Vid skador och ohälsa som inträffar när en person reser för att arbeta betraktas dessa som arbetsrelaterade om den anställde vid tidpunkten då skadan eller ohälsan inträffar utförde arbete i arbetsgivarens intresse. Olyckor som inträffar under resor som inte faller inom företagets ansvarsområde (det vill säga vanliga resor till och från arbetet) omfattas av tillämplig nationell lagstiftning, som reglerar hur de ska klassificeras, dvs. om de ska betraktas som arbetsrelaterade eller inte.
När det gäller psykisk ohälsa anses ohälsan vara arbetsrelaterad om den anställde frivilligt har informerat arbetsgivaren om ohälsan och den är intygad genom intyg från legitimerad sjukvårdspersonal som anger att sjukdomen är arbetsrelaterad. Hälsoproblem som uppstår på grund av rökning, alkohol och droger, fysisk inaktivitet, dålig kost och psykosociala faktorer som inte är kopplade till arbetet anses inte vara arbetsrelaterade.
Arbetskraft – Ersättning, kollektiva förhandlingar och utbildning
Vägledning om ersättning: minimilön
127.
”Minimilön” avser den lägsta ersättningen för arbete per timme eller annan tidsenhet. Beroende på land kan minimilönen fastställas direkt genom lag eller kollektivavtal. Företaget ska hänvisa till tillämplig minimilön för det land det rapporterar om.
För den lägsta lönekategorin, där praktikanter och lärlingar inte ingår, utgör minimilönen grunden för beräkningen av ingångslönen. Ingångslön omfattar därför lön som motsvarar minimilön samt eventuella ytterligare fasta betalningar som anställda i den kategorin garanteras.
Vägledning om ersättning: skillnaden i procent mellan kvinnliga och manliga anställda
129.
Måttet för skillnaden i procent mellan kvinnliga och manliga anställda tar upp jämställdhetsprincipen, som föreskriver lika lön för lika arbete. Löneklyftan definieras som skillnaden mellan de genomsnittliga lönenivåerna bland kvinnliga och manliga anställda, uttryckt i procent av de manliga arbetstagarnas genomsnittliga lönenivå.
För att beräkna detta mått ska alla anställda inkluderas i beräkningen. Dessutom bör det finnas två separata beräkningar av genomsnittslönen för kvinnliga och manliga anställda. Se formeln nedan:
Kontantförmåner, vilket är summan av grundlön, kontanttillägg, bonusar, provision, kontant utbetalda vinstandelar och andra former av rörlig kontant ersättning.
Företag A har X antal manliga anställda och Y antal kvinnliga anställda totalt. Manliga anställdas bruttotimlön är 15 euro och kvinnliga anställdas bruttotimlön är 13 euro.
Den genomsnittliga bruttotimlönen för manliga anställda är summan av alla deras bruttotimlöner dividerat med det totala antalet manliga anställda. Den genomsnittliga bruttotimlönen för kvinnliga anställda är summan av alla deras bruttotimlöner dividerat med det totala antalet kvinnliga anställda.
De anställda som omfattas av kollektivavtal är de som företaget har skyldighet att tillämpa kollektivavtalet för. Om en anställd omfattas av fler än ett kollektivavtal behöver denne bara räknas en gång. Om inga av de anställda omfattas av ett kollektivavtal är andelen som ska redovisas noll.
Den information som krävs enligt detta upplysningskrav kan rapporteras som täckningsgrad om kollektivavtalstäckningen ligger mellan 0–19 %, 20–39 %, 40–59 %, 60–79 % eller 80–100 %.
Detta krav gäller inte andelen anställda som företräds av ett företagsråd eller som tillhör en fackförening, vilket inte behöver vara detsamma. Andelen anställda som omfattas av ett kollektivavtal kan vara högre än andelen anställda som tillhör en fackförening om ett kollektivavtal gäller både arbetstagare som är medlemmar och arbetstagare som inte är medlemmar.
Fällande domar för brott mot lagar mot korruption och mutor avser alla domar som en brottmålsdomstol har meddelat mot en person eller ett företag för brott som rör korruption och mutor, till exempel när dessa domstolsbeslut förs in i brottsregistret i den dömande EU-medlemsstaten.
Böter som utfärdas för brott mot lagar mot korruption och mutor avser obligatoriska ekonomiska påföljder som följer av brott mot lagar mot korruption och mutor och som utdöms av en domstol, myndighet eller annan offentlig instans och betalas till statskassan.
Vägledningen i avsnitten nedan syftar till att underlätta tillämpningen av kraven på hållbarhetsrapportering i punkterna 44–65 i bilaga I till kommissionens rekommendation om en frivillig standard för hållbarhetsrapportering för små och medelstora företag.
Vägledningen nedan är avsedd att ingå i ett ekosystem som även kan omfatta utveckling av ytterligare stödvägledningar från Efrag, ytterligare digitala verktyg och stöd till genomförandet (utbildningsaktiviteter, berörda parters deltagande) som syftar till att underlätta förståelsen av vissa tekniska inslag i vägledningen.
Strategi: Affärsmodell och hållbarhet – Relaterade initiativ
148.
När företaget beskriver de viktigaste konsument- och leverantörsrelationerna enligt punkt 47 c ska det uppge det uppskattade antalet leverantörer och deras relaterade sektorer och geografiska områden (dvs. länder).
Beskrivning av praxis, policyer och framtida initiativ för omställningen till en mer hållbar ekonomi
149.
Företag kan använda följande mall för att rapportera datapunkter enligt C2.
Om du svarade JA på befintlig praxis/policyer/framtida initiativ i upplysning B2, beskriv dem kortfattat tillsammans med deras efterföljande åtgärder. (Om praxisen/policyn/det framtida initiativet omfattar leverantörer eller kunder ska företaget ange det)
Om du svarade JA på målen i upplysning B2, ange dem.
Företaget kan ange den högsta nivå bland företagets anställda som är ansvarig för genomförandet av policyerna när detta har fastställts av företaget.
Överväganden vid rapportering av växthusgasutsläpp enligt B3 (grundmodul)
150.
Vid bedömningen av huruvida en upplysning inom Scope 3 är lämplig enligt punkt 50 får företaget granska sina totala Scope 3-växthusgasutsläpp på grundval av de 15 Scope 3-kategorier som identifieras av GHG-protokollet med hjälp av lämpliga uppskattningar och rapportera genom att införliva denna information genom hänvisning. Detta gör det möjligt för företaget att identifiera och lämna upplysningar om sina betydande Scope 3-kategorier på grundval av storleken på sina uppskattade växthusgasutsläpp och andra kriterier som finns i GHG Protocol Corporate Value Chain (Scope 3) Accounting and Reporting Standard (version 2011, s. 61 och 65–68) eller EN ISO 14064-1:2018 bilaga H.3.2, t.ex. finansiella utgifter, inflytande, anknutna omställningsrelaterade risker och möjligheter eller intressenters uppfattningar.
Små och medelstora företag som är verksamma inom tillverkning, livsmedelsindustri, fastighetsbyggande och förpackningsprocesser har sannolikt betydande utsläpp inom Scope 3-kategorier (CDP Technical Note: Relevance of Scope 3 Categories by Sector, 2024), som kan anses vara relevanta för rapporteringen inom företagets sektor.
Mål för minskade växthusgasutsläpp och klimatomställning
152.
Utsläppsminskningar kan visa sig vara både ett problem och en möjlighet för ett företag, eftersom det ofta kräver förändringar av företagets strategiska och operativa verklighet. Målet att minska utsläppen kan kräva en översyn av strategiska och ekonomiska prioriteringar. Utfasning av fossila bränslen kan kräva viktiga inledande investeringar för att till exempel elektrifiera en fordonspark, införa ny teknik för att minska energiförbrukningen eller utveckla nya produktlinjer som är mindre beroende av koldioxidintensiva material. Å andra sidan kan införandet av koldioxidsnåla lösningar för att minska växthusgasutsläppen avsevärt minska kostnaderna för inköpt energi och inköpt material. Företag som påbörjar sin utfasning av fossila bränslen ställs ofta inför betydande anpassningar av sina affärsmodeller eller sin dagliga verksamhet. Till exempel kan ett logistik- och leveransföretag behöva omstrukturera sin fordonsflotta för att undvika störningar i tjänsten på grund av behovet av regelbunden laddning. Ett företag för tillverkning av konsumentvaror som planerar att ersätta en komponent i sin produkt med ett hållbart koldioxidsnålt alternativ kan behöva avsätta tid och resurser till produktinnovation och söka efter nya leverantörer. Dessa insatser kan i sin tur leda till kostnadsbesparingar, tillgång till nya marknader, skapande av nya arbetstillfällen och möjlighet att attrahera ytterligare finansiering, vilket gör minskningen av växthusgasutsläppen inte bara till en utmaning utan också till en strategisk affärsmöjlighet. I detta sammanhang är målen för minskade växthusgasutsläpp ett viktigt mått på behovet av en hållbar omställning, eftersom de gör det möjligt för företag att hantera förändringen på ett systematiskt, kontrollerat och organiserat sätt.
Ett mål för minskning av växthusgasutsläpp är ett åtagande att minska företagets växthusgasutsläpp under ett kommande år jämfört med de växthusgasutsläpp som uppmätts under ett valt basår. Åtgärder som kan leda till utsläppsminskningar omfattar exempelvis elektrifiering, förnybar el, utveckling av hållbara produkter osv. Enligt Upplysning C3 ska företaget lämna upplysningar om målen för minskning av växthusgasutsläppen för sina utsläpp inom Scope 1 och Scope 2.
Upptag av växthusgaser och utsläpp som undvikits ska inte redovisas som en minskning av företagets bruttoutsläpp av växthusgaser. Detta beror på den viktiga skillnaden mellan redovisningspraxis för bruttoutsläpp av växthusgaser (inventeringsredovisning) och upptag av växthusgaser och utsläpp som undvikits (projektbaserad redovisning eller interventionsredovisning). Företagets bruttoutsläpp av växthusgaser är avsedda att följa de faktiska utsläpp som släpps ut i miljön, vilket ger ett konsekvent och jämförbart referensvärde för att fastställa utsläppsmål. Utsläpp som undviks och koldioxidupptag avser däremot företagets specifika projektverksamhet, vilket innebär att deras redovisning görs separat från bruttoutsläppen av växthusgaser.
För att följa denna praxis måste företaget skilja mellan sina bruttoutsläpp av växthusgaser och andra effekter som inte fångas upp, såsom upptag av växthusgaser och undvikande av utsläpp. Med upptag menas borttagning av växthusgaser ur atmosfären till följd av medveten mänsklig verksamhet. Exempel på sådan verksamhet kan omfatta planttillväxt (överföring av atmosfärisk koldioxid genom fotosyntes) och direkt luftavskiljning av koldioxid och är vanligtvis kopplad till efterföljande lagring av koldioxid. Växthusgasutsläpp som undviks kallas vanligtvis utsläpp som annars skulle ha ägt rum, men som till följd av företagets verksamhet inte har ägt rum. Dessa kan omfatta införande av nya produkter och ny teknik som minskar efterfrågan på deras koldioxidintensiva motsvarigheter, till exempel isoleringslösningar i en byggnad som minskar behovet av energitjänster där. Mer information om begreppen i samband med koldioxidupptag och undvikande av utsläpp finns i GHG Protocol Land Sector and Removals Guidance.
Ett basår är ett föregående år mot vilket företagets nuvarande växthusgasutsläpp kan mätas. I allmänhet bör basåret vara det senaste och representativa året för företagets växthusgasutsläpp där det finns kontrollerbara uppgifter.
Målåret är det framtida år då företaget avser att uppnå en viss absolut eller procentuell minskning av växthusgasutsläppen. Det bör omfatta en period från ett till tre år från basåret till ett kortsiktigt mål. Långsiktiga mål kan också inkluderas, till exempel för perioder om 20 eller 30 år (t.ex. 2040 eller 2050). Företag uppmuntras att åtminstone inkludera målvärden för det kortsiktiga målåret 2030 och, om möjligt, även för det långsiktiga målåret 2050. Från och med 2030 rekommenderas att basåret och målåret för målen för minskning av växthusgasutsläpp uppdateras efter varje femårsperiod.
För att fastställa ett mål bör företagen beakta befintliga vetenskapliga rön om begränsning av växthusgaser. SBTi rekommenderar ett tvärsektoriellt mål för minskning av växthusgasutsläpp med 42 % till år 2030 och 90 % till år 2050 (basår 2020). SBTi föreslår också en förenklad målformuleringsmetod för små och medelstora företag (6). Särskilda vägar finns också per sektor och kan beaktas av företagen när de fastställer sina mål för minskning av växthusgasutsläpp.
För att snabbt minska både direkta och indirekta utsläpp finns det några enkla åtgärder som företaget kan vidta. Vissa åtgärder kan vara enkla att genomföra men ändå ge en betydande utsläppsminskning och stödja företaget i att nå sina mål. Elektrifiering av fordonsparken genom att ersätta fordon som drivs med fossila bränslen med elfordon kommer till exempel att leda till utsläppsminskningar så snart den tidigare fordonsparken byts ut. Detta kan innebära en avsevärd utsläppsminskning, särskilt för ett företag som är beroende av transport. På samma sätt är det en effektiv, enkel och genomförbar åtgärd för utfasning av fossila bränslen att ersätta bilresor i samband med pendling och tjänsteresor med koldioxidsnåla alternativ som cykel eller kollektivtrafik. Ett annat tydligt förbättringsområde är att se över den interna energihanteringen, uppgradera till energieffektiv utrustning och integrera underhåll i den löpande verksamheten. Genom att regelbundet underhålla utrustning och maskiner och ersätta dessa med mer energieffektiva alternativ när och om möjligt kan företaget minska sin energiförbrukning. Sådan utrustning kan till exempel omfatta pannor, telekommunikationssystem, värmepumpar, luftkonditionering osv. Genom regelbundet underhåll kan effektiv drift av utrustningen säkerställas, slitaget minimeras och onödigt avfall undvikas. Genom att även automatisera system och använda timer för att fastställa användningstider kan företaget sänka utsläppen från sådan utrustning ytterligare.
En omställningsplan för begränsning av klimatförändringarna är en uppsättning nuvarande och framtida åtgärder som syftar till att anpassa företagets affärsmodell, strategi och verksamhet till det centrala övergripande globala målet att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 °C. Med stöd i ett mål om minskning av växthusgasutsläpp som är förenligt med detta mål ligger betydelsen av att ha en omställningsplan i att företaget kan tydliggöra hur det ska övergå till en koldioxidsnål ekonomi och samtidigt följa upp de framsteg som görs. En omställningsplan fungerar som en mekanism för ansvarsskyldighet och transparens och uppmuntrar företagen att utveckla trovärdiga vägar för att begränsa klimatförändringarna genom sina åtgärder.
Att upprätta en trovärdig omställningsplan för företaget bör stödjas genom exempelvis a) fastställande av tydliga ansvarsområden och roller, b) integrering av planen i företagets affärsstrategi och finansiella planering, c) inkludering av information om hävstänger och vägar för utfasning av fossila bränslen samt kvantifierbara indikatorer som kan övervakas genom fördefinierade tidsramar, d) möjlighet till regelbunden översyn och uppdatering efter dialog med intressenter, där så är lämpligt, och e) att planen omfattar hela den egna verksamheten och, i största möjliga utsträckning, värdekedjan – eller att en förklaring ges till eventuella begränsningar.
Företag som lämnar upplysningar om mål i enlighet med bilaga IV B d till Emas-förordningen får använda sina mål för minskning av växthusgasutsläpp för att uppfylla kravet i den frivilliga rapporteringsstandarden om de har fastställt sådana mål. Företaget kan också styrka denna upplysning genom att genomföra Emas miljöledningssystem och koppla det till EN ISO 14001:2015, i enlighet med Emas-förordningen bilaga II B A.6.2.1 och B.5 (miljömål).
Vägledning om identifiering av tillverknings-, bygg- och/eller förpackningsprocesser
163.
För att identifiera tillverknings-, bygg- och/eller förpackningsprocesser kan företaget hänvisa till de verksamheter som omfattas av Avdelning C – Tillverkning, Avdelning F – Byggverksamhet samt Undergrupp O82.92 ”Förpackningsverksamhet” i bilaga I till förordning (EU) 2023/137.
Klimatrelaterade risker är drivkrafter för klimatrelaterade fysiska risker som uppstår till följd av klimatförändringarnas effekter på företaget. De kan klassificeras som akuta risker som uppkommer genom särskilda händelser (t.ex. torka, översvämningar, extrem nederbörd och skogsbränder) och kroniska risker (t.ex. temperaturförändring, stigande havsnivåer och markerosion), som uppkommer genom långsiktiga förändringar i klimatet (kommissionens delegerade förordning (EU) 2021/2139). Fysiska risker är en funktion av klimatrelaterade risker, företagets tillgångars och verksamhets exponering för dessa risker samt hur känsligt företaget är för dessa risker. Exempel på klimatrelaterade risker är värmeböljor, ökad frekvens av extrema väderhändelser, höjning av havsnivån, översvämningar av glaciärsjöar och förändringar i nederbörds- och vindmönster. Klimatrelaterade fysiska risker kan identifieras och modelleras med hjälp av klimatscenarier som beaktar banor med höga utsläpp såsom IPCC SSP5-8.5.
Klimatrelaterade omställningshändelser kan vara (enligt rekommendationerna från Task Force on Climate-related Financial Disclosures, TCFD, 2017) policy- och lagstiftningsbaserade (t.ex. skärpta krav på utsläppsrapportering), teknikbaserade (t.ex. kostnader för omställning till teknik med lägre utsläpp), marknadsbaserade (t.ex. ökade kostnader för råvaror) och anseendebaserade (t.ex. ökad oro hos intressenter).
Klimatrelaterade bruttorisker avser fysiska bruttorisker och bruttoomställningsrisker som kan uppstå till följd av att företagets tillgångar och affärsverksamhet exponeras för klimatrelaterade risker.
Ytterligare (allmänna) egenskaper som rör arbetskraften
167.
För att fastställa förhållandet mellan antalet kvinnor och män divideras antalet kvinnliga anställda med antalet manliga anställda på ledningsnivå. Detta ger dig andelen kvinnor i förhållande till män i ditt företag.
Om det till exempel finns 28 kvinnliga anställda och 84 manliga anställda på ledningsnivå, skulle kvoten mellan kvinnor och män vara 1:3, vilket innebär att det finns tre män för varje kvinna på ledningsnivå.
Relevanta faktorer som ett företag bör beakta när det beslutar om det ska offentliggöra antalet egenföretagare och tillfälligt anställda enligt punkt 60 är 1) förhållandet mellan antalet anställda och egenföretagare och tillfälligt anställda, särskilt om beroendet är betydande och/eller ökar, 2) om risken för negativa sociala effekter på egenföretagare eller tillfälligt anställda är större jämfört med företagets egna anställda.
Följande tabell visar hur uppgifter om egenföretagare utan personal som enbart arbetar för företaget och antalet tillfälligt anställda som tillhandahålls genom bemanningsföretag kan presenteras.
Typer av arbetstagare
Antal egenföretagare och tillfälligt anställda som tillhandahålls genom bemanningsföretag
Egenföretagare utan personal som enbart arbetar för företaget
Totalt antal tillfälligt anställda som tillhandahålls genom bemanningsföretag
Ytterligare information om den egna arbetskraften – policyer och processer för mänskliga rättigheter
173.
Företag som har ett förfarande för tillbörlig aktsamhet avseende mänskliga rättigheter kan svara JA och kan förtydliga innehållet i policyerna och/eller förfarandena med hjälp av rullgardinsmenyn.
”En bekräftad incident” är en rättslig åtgärd eller anmälan som företaget eller en behörig myndighet får in genom ett formellt förfarande, eller ett fall av bristande efterlevnad som företaget har upptäckt genom fastställda förfaranden. Fastställda förfaranden för att upptäcka bristande efterlevnad kan omfatta revisioner av ledningssystem, formella kontrollrutiner eller klagomålsmekanismer.
Intäkter från vissa sektorer och uteslutning från EU:s referensvärden
175.
Fossila bränslen, enligt definitionen i artikel 2.62 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1999, är icke förnybara kolbaserade energikällor såsom fasta bränslen, naturgas och olja.
Produktion av kemikalier avser de verksamheter som förtecknas i Avdelning C Huvudgrupp 20.2 i bilaga I till förordning (EU) 2023/137, dvs. tillverkning av bekämpningsmedel och andra lantbrukskemiska produkter.
Enligt definitionen i artikel 12.1 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2020/1818 är de företag som undantas från EU-referensvärden för anpassning till Parisavtalet följande:
(a)
Företag som får 1 % eller mer av sina intäkter från prospektering, gruvdrift, utvinning, distribution eller raffinering av stenkol och brunkol.
Ledningsorgan avser det högsta beslutsfattande organet i ett företag. Beroende på vilken jurisdiktion företaget befinner sig i och dess juridiska klassificering kan ledningsorganets format variera.
Baserat på kraven i förordningen om hållbarhetsupplysningar beräknas könsfördelningen i ledningsorgan som ett genomsnitt av andelen kvinnliga respektive manliga styrelseledamöter. Exempel
Ledningsorganet i ett visst litet eller medelstort företag består av sex medlemmar, varav tre kvinnor. Könsfördelningskvoten är 1 – för varje kvinnlig medlem finns det en manlig medlem.
(1)Greenhouse Gas Protocol, GHG Protocol Corporate Accounting and Reporting Standard – Revised Edition, World Resources Institute & World Business Council for Sustainable Development. ↩
(2)Greenhouse Gas Protocol, GHG Protocol Corporate Accounting and Reporting Standard – Revised Edition, World Resources Institute & World Business Council for Sustainable Development. ↩
(3)SEI och CCAC (2022), A Practical Guide for Business Air Pollutant Emission Assessment, Stockholm Environment Institute (SEI) och koalitionen för klimat och ren luft (CCAC). ↩
(4)Kommissionens delegerade förordning (EU) 2022/1288 av den 6 april 2022 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/2088 vad gäller tekniska standarder för tillsyn som specificerar innehållet i och presentationen av information med avseende på principen om att inte orsaka betydande skada, och som specificerar innehållet i, metoderna för och presentationen av information med avseende på hållbarhetsindikatorer och negativa konsekvenser för hållbar utveckling, samt innehållet i och presentationen av information med avseende på främjande av miljörelaterade eller sociala egenskaper och mål för hållbar investering i upplysningar som lämnas innan avtal ingås, på webbplatser och i regelbundna rapporter, C/2022/1931, EUT L 196, 25.7.2022, s. 1. ↩
(5)T.ex. bilar, privat sjukförsäkring, livförsäkring och friskvård. ↩
(6)SBTI erbjuder också resurser för små och medelstora företag för att fastställa vetenskapsbaserade mål. ↩
